Till alla som inte har en plats att kalla hemma

Carro och hunden Boss
De har en speciell plats i mitt hjärta. De där hundarna som inte har någonstans att kalla hem men ändå längtar just dit. De i limbo. Omplaceringarna, de hemlösa, gatuhundarna och de övergivna. Någonstans hör de hemma. I någons hjärta kommer de stanna. Oavsett deras ok.

Får jag komma in?

För ofta bär de på en börda. Bördan som blir av att lämnas, glömmas bort, vara oönskad. Men trots det brukar de hitta hem. En fängslande blick, en förmedlad känsla som pockar på empati. Kanske är det en flisa i det egna hjärtat gör att vissa av oss tar oss an just dessa. Som gör att vi öppnar dörren, släpper in och tar emot. Som gör att vi vågar hjälpa jycken packa upp den där resväskan, för att sedan ställa undan den. Och därefter njuta av livet, precis som det är meningen.

Det tar tid

Vi som välkomnat dem vet att det tar tid för dem att landa. Att våga lita på att de får stanna. Att de kommer älskas. När tryggheten infinner sig kommer nästa fas. Det här är jag, hela jag, fasen. Då rädslor, ilska, otrygghet visar sig. Och ibland behövs det bara mer tid, mer kärlek och förståelse för att den fasen ska ebba ut. Mycket hjärta gör ofta sitt. Mörker trivs inte i ljus. Och vemod får sällan plats bredvid kärlek. Men ibland behövs det professionell hjälp. Och de flesta som tar emot de hemlösa vet med sig det. Andra lär sig det. När hunden inte kommer till ro utan adekvat rehabilitering.

Ett band som vara för evigt

När resan är gjord. Eller gjord …?! En livsresa är just en resa som ska genomlevas, hela livet. Så låt det ta en livstid. Varför inte? Under denna vandring skapas band. Outplånliga band flätade av tilltro, ömhet och varsamhet. Band som lever vidare långt efter jordelivet. Band som förändrar både hund och husse/matte. Kanske för alltid.

Men bara om du kan

Jag tycker bara man ska ta sig an en hund av den här sorten om man har möjlighet, kapacitet, tro och hjärta nog att hjälpa. Hela vägen. Annars finns inget hedervärt i handlingen. Flertalet av dessa hundar blir hemlösa gång på gång, på gång. De skyfflas runt. Och ryggsäcken blir tyngre och tyngre för dem att bära. Ibland blir svaret på lasten så farligt att resan får ett tvärt slut. En avlivning är aldrig ett dåligt djurskydd anser jag. Men emellanåt ser jag hundar gå under, som kunde haft en chans. Min tro på ödet ger mig känslan av att det inte var deras tur. Deras tur att få ha det ljuvligt. Inte denna gång. Kanske nästa. Men tänk dig ändå för. En, två, tre, gärna 15 gånger, innan du ger dig hän viljan att ”rädda någon”. Så det verkligen blir det du gör. Så du får uppleva bandet. Så hunden får sin chans till ljuvligt.

Till Boss …

Peace out!
/Carro, Koi & Krutor

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer