Egentligen vågar jag inte skriva om det här …

Tibetanska spanieln Krutor tittar bestämt rakt in i kameran
På riktigt vågar jag egentligen inte skriva det här. För han tittar på mig hela tiden. Med den där ”ett ord till och du får sova i hallen”- blicken. Han tar till den ibland när han på blodigt allvar anser att jag har fel och han rätt. Eller vänta, han vill inte ens definiera mitt alternativ som ett alternativ. Och eftersom mitt alternativ enligt honom är icke existerande så finns det inget att kalla fel. Så jag ska mest vara tyst. Och jag är tyst. För sådan blir man av den där blicken. Men han kan inte hindra mig från att skriva, för han har inte tummar, det har jag, och det må vara mitt enda övertag i denna ”dispyt”.

Ni kanske undrar vad fan jag håller på med. Ni är inte ensamma. Jag undrar precis samma jävla sak.

Jag har ett dilemma med min ena hund. Typ KRUTOR. Han har börjat lägga sig i mina problemutredningar. Och i och med det tycker jag att han ifrågasätter hela min yrkesexpertis. Och jag kanske kan ha blivit lite defensiv kring det och han kanske kan ha blivit lite påstridig kring det. Hans poäng är att han är hund och jag är en diplomerad hundpsykolog vilket inte innebär (enligt honom) att jag är hund eller bör jobba med hundar utan honom som kvalitetskontroll. Och oss emellan så kanske han har rätt. OSS EMELLAN! Nu är vi i vilket fall lite osams kring det där om huruvida jag är lite hund eller inte, och om jag på något sätt kan få delat medborgarskap. Lite osams är vi om just det. Men mest bråkar vi om hans påtvingade engagemang i mitt jobb. Låt mig förklara vad som hände. Okej, vad jag anser hände. Förlåt, vänta lite. Krutor, kan du – snälla – låta mig skriva min blogg!!! Ja ja ja, vår blogg. Herre jävlar. KÖP INTE EN TIBBE!!! Dom är asjobbiga.

Det här är vad som hände.

Jag, sorry, VI! tar emot en klient. En folkrädd hund, främst är just hundinstruktörer läskiga och därmed även jag (jag luktar tydligen lite som en sådan). Vi sitter i en stor hundpark och chillar, jag låter jycken ta sin tid. Mina hundar brukar vänta i bilen medan jag tar första mötet och kollar av hur och om jag eventuellt behöver deras hjälp. Vänta och eventuellt, är två ord i den meningen som Krutor inte riktigt noterar, och det är källan till vår osämja. Just denna dag anser han (detta har aldrig hänt förr så vitt jag vet) att han sitter inspärrad i en thailändsk djurparksbur inknökad i en plåtlåda på hjul och dessutom på obestämd tid. Det hela är tydligen fullständigt ovärdigt och jag bör läsa portalparagraf 2 i djurskyddslagen*, sådant häver han ur sig. Jag blir ledsen. Då grymtar han något om att vi aldrig får glömma andra världskriget och att han hatar Forden och sådant. Jag blir ledsen igen, mest för att han kallar Casper ”Forden” och inte Casper som han faktiskt heter. Sedan börjar han skrika. Krutor alltså, inte Casper.

Jag menar verkligen SKRIIIIIKA!! Som en jävla torterad grävling. Vad gör man. Man släpper inte ut honom – det är en sak som är säker, för då förstärker man ett … Ja, milt sagt, oönskat beteende. Men han låter som att han håller på att dö, så jag öppnade och släppte ut honom, med den där portalparagrafen i åtanke. Hur någon med 25 cm i mankhöjd kontra mina 163 cm sedan kan hockeytackla sig förbi mig och kasta sig in i min utredning det vete katten, eller vetekatten. Men han gjorde det, den lilla sobelfärgade skiten. Och vad händer, jo – han charmar liten rädd hund och för den sedan mot mig, sedan hälsar liten och inte längre rädd hund på mig och ja, jag kan börja jobba med den på ett helt annat sätt än om den hade fortsatt vara as-skraj för mig en kvart till.

Så visst, centralasiaten hade en poäng, en jävligt bra poäng dessutom. Men nu tar han till grävlingsvrålet i vad jag anser är tid och otid. Men vad han anser bara är i tid. Och vid minsta lilla opposition från min, eller typ FN:s sida (ja, jag råkade ringa dem) så vägrar han lyssna. Alltså totalvägrar. Jag tänker att jag kanske kan få jobba lite i fred, typ ibland. Att hjälpa mig med hundar är ju en sak, men just nu hårar han ner tangentbordet något oerhört och gapar på stavning och grammatik-kontroll som om han vore en jobbig hundintolerant granne med thaimat i skägget, bara för att Krutor som vedertaget namn inte ”finns”. Plötsligt verkar han anse att kaffe och bloggande är hans djurrättsliga rätt. Och jag vet att om jag typ åberopar djurskydd över djurrätt så kommer grävlingen fram. Jag vet det. När i helvete blev vi med grävling??

 

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor the King

 

* Fotnot:

Djurskyddslag (1988:534)

Grundläggande bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas

2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer