Kasta, inte skjuta

Carros hand som håller i en lila boll strax oanför Krutors huvud
Asså vad fan hände med ett gammalt hederligt överarmskast?! Jag känner mig gammal, gammal och lite vansklig. Och det faktum att jag väljer ordet vansklig styrker att jag blivit just gammal. Saker moderniseras runt omkring mig, till den grad att jag anser det idiotiskt, vilket måste vara en definitionspunkt för gammal. Det var bättre förr, muttrar jag fram mellan munrynkorna och byter latten mot kaffe på bit. För vem behöver egentligen en hundgodiskastarmojäng … Befängt om du frågar mig!

”Nätet”

Härom dagen, på nätet … Ja, så gammal är jag inte, jag besöker nätet då och då. Hur som helst: På nätet intog en individanpassad pop up-reklam skärmen. En banner med en mackapär lik en vattenpistol som man skulle fylla med hundgodis. Genom att trycka på en knapp kunde man skjuta ut snasket till hunden. Det kan ha varit PMS, men jag blev förbannad på prylen. Eller upphovsmakarna till den. Hajar de inte de långsiktiga konsekvenserna av att passivisera hundägare med godisskjutargrunkor?!

Expander, fluff

Gå in i en djuraffär. Gör det! Och jag lovar dig att du kommer chockas av alla tillbehör som marknadsförs som livsviktiga för sin pälskling. Lila, fluffiga, med eller utan expander, mässing eller silver?! Det finns saker bland hundleksakerna som ser ut att höra hemma i barnförbjudet-affärer. Det är faktiskt JÄTTEKONSTIGT! Jag kräks lite. För hundar behöver inte allt det där. De behöver ett koppel att hållas i, till och med en repstump går faktiskt bättre än flexi med expander. En boll att jaga, okej, jag sträcker mig till ett kaninskinn på snöre. Och riktiga blodiga köttben – inga turkosa kex pressade i benformat.

De behöver kärlek, uppmärksamhet, få vara med och nästan hela tiden allra helst. De behöver klappar, kel, ögonblick av total samspelthet. De behöver få utlopp för sina behov och inte enbart tränas i att undertrycka dem. De behöver få vara hundar. Och vi hundägare, vi behöver sporras till att vara aktiva, att leka mera, skratta, busa och ge oss hän. Och det kan involvera ett energikrävande överhandskast av köttbulle eller boll … Skjut inte från höften. Fundera på om du verkligen behöver en till pryl för att bli en mer närvarande hundägare.

Rymdsaker eller samvaro

Hundägare frågar mig saker. Ofta kan de undra om deras hundar får göra för lite. Ibland är det så. Ibland är det inte så. Det finns en hets i dag kring att aktivera, sporta, träna … glöm inte att bara vara. För hundar som får vara med – överallt och mycket – de mår ofta oerhört bra. Det är minst lika viktigt som promenadstråkets längd, timmarna på klubben eller hur ofta den får leka med andra hundar. Det är ursprunget, att få vara med sin flock, sin familj som är viktigt. Hundar diggar sånt. Sådant som kittlar deras ursprung. De gillar inte artificiella rymdsaker. En godiskastarmojäng kommer inte lösa en dålig träningsekvation.

Om man inte har en funktionsnedsättning i armen, vill säga – då är jag helt för mojänger. Okej, slutgnatat. Tillbaka till framtiden med mig.

Peace out!
/Carro, Koi & Krutor

P.S. Till er pryltokiga hundägare, oroa er inte, det är ett naturligt fenomen i vårt konsumtionssamhälle och ja, även mitt ”hundskåp” är belamrat, måste jag erkänna. Men köp inte en frolicpistol.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail