Får jag klappa!?

Liten pojke sitter bredvid blandisen Koi och klappar fint
Ibland far barn fram till mig med just frågan om de får klappa. Och ofta svarar jag ja. Men inte alltid. Men oavsett vilket så gillar jag kids som tränats i färdigheten att be om lov. Det är skadeförebyggande, empatiskt och ytterst klokt gjort av deras föräldrar. Att fråga först och inte gå fram till uppbundna hundar hoppas jag att det fortfarande läggs lika stor vikt vid som att lära knodden ABC, tvätta händerna innan maten och om lycka.

Vingar och magiskt stoft

Jag har barn. Tro det eller ej. Och de är ascoola! Jag har lärt dem om lycka, om osynliga vingar de har som kan fällas ut och flygas med om man vågar. Jag har lärt dem om magiskt stoft som finns i allas hjärtan som man själv bör slösa med. Men mest har jag nog råkat lära dem svära – och om hundar så klart. Min avkomma vet givetvis att man frågar innan man klappar, de vet att man klappar underifrån och upp, gärna sittandes på huk och inte lutar sig rakt över. De vet till och med att man frågar SINA EGNA hundar innan man klappar.

Integritet, en viktig grej

Vänta nu kanske några av er tänker, varför då? Jo därför att alla, oavsett familjetillhörighet eller ej, har en inneboende integritet. Och lär man sig som hund att folk respekterar och ser den, så blir man trygg, då söker man kontakt och då vågar man ge, av sig själv. Morrningar minskar, behovet att säga ifrån uteblir. Småhundar som ofta bärs i tid och otid slipper pärsen. För varför skulle de behöva utstå den. Hundar är inte leksaker, hundar är inte egendom, de är känsliga, inkännande individer. So be it! För fan.

Liten pojke sitter bredvid och klappar tibetanska spanieln Krutor

Lär dem för livet, om livet

Har du barn? Gör dina kids en tjänst: Lär dem om moral, etik, empati, förståelse, respekt och kärlek. Hundar kan hjälpa oss föräldrar med sådant. För de behöver att barn i deras närhet kan sådant. Barn som växer upp med hund lär sig inte begreppen ovan per automatik. De blir sådana om vi lär dem, genom vårt eget agerande, genom våra förklaringar, genom igenkännande exempel eller egna erfarenheter.

Hundtokig sommargäst goes insomnia

En stammis till mig hade ett temporärt problem med ett kusinbarn som var på besök över sommaren. Den hundkära tösen kunde bara inte låta bli att lyfta upp deras lille hund i tid och otid. Även när den låg och sov. Mostern förklarade, berättade, visade. Men det hjälpte inte. Tösen var hundtokig. Och vad kan jag säga, jag har fullförståelse. Det är inte lätt att kanalisera en djupt rotad tillhörighetskänsla med en annan art när man är barn. Jag snodde en tax utanför ICA en gång när jag var liten, av samma orsak. Det var inte helt okej tydligen. I fallet med tösen så tog förståeligt nog hunden avstånd, började morra, villa vara i fred. Taxman gillade mig.

Mostern var uppgiven och började ge upp. Men sedan bestämde hon sig för att repetitivt väcka kusinbarnet en natt (jag är glad att hon inte bad om min åsikt i förväg, för jag hade nog tvekat). Men gång på gång gick hon in och lyfte vänligt upp flickebarnet ur sängen och kvittrade lovord till henne. Tösen vaknade surt och muttrade gång på gång ”lägg av!” Nästkommande frukost frågade mostern hur tjejen upplevt det. Och de fick möjlighet att prata om hennes upplevelser och dra paralleller till hundens. Sedan dess lät kusinen hunden vara i fred när den sov. Och sedan dess tog mostern 10 min/dag att lära tösen hur hon kunde aktivera, träna, samspela med hunden utan att nallefiera den. Jag diggade den lösningen.

Bortvänd blick = Nej tack

På Facebook skämtade jag nyligen om att jag likt en femåring ofta utbrister ”åhhhh vad söt, får jag klappa?!?” till mina egna hundar, i mitt eget hem. Därefter ifrågasatte jag mitt psyke en aning. Och det var ju kul. Men det fina i kråksången är respekten i frågan. Frågan behöver inte uttalas. Den kan ställas genom en ögonkontakt, ett närmande, en utsträckt hand. Blir svaret en gäspning, en bortvänd blick, en huvudvridning bort … Då är svaret nej. Inte för att din hund inte älskar dig. Utan för att den precis som du vill vara i fred ibland. Och det är skönt för en hund, om det får vara okej.

Koisan-style

Ibland har vi andra barn på besök, de är i regel intresserade och snabblärda när det kommer till mina små workshops ”Hundlära hos Hellgrens”. Ibland dyker vuxna upp. Och jag vet att det går att lära gamla hundar sitta. Så jag är lika noga med att poängtera för de fullvuxna människorna att mina hundar inte är allmän egendom. Man får gärna klappa, men man bör fråga först. Barn blir inte perplexa när man säger så, det blir vuxna har jag märkt. Det kanske har att göra med de inte nyttjat sina armhålsvingar ordentligt eller att de har fått fukt i sitt magiska stoft.

Mina jyckar kan komma med lite olika svar på ”får jag klappa”frågan. Krutor kan antingen dansa rumba framför klapperskan och se ut som en sån där borstrulle i biltvätten som snurrar. Eller så flinar han och beger sig sedan till behörigt avstånd. Koi är däremot lite mer förutsägbar och svarar alltid i Koisan-style. Och då får alla skylla sig själva.

Slutligen, vet ni vad, om ni kollar riktigt noga kommer ni märka att era hundar också frågar innan de ”klappar” er. De ber om socialkontakt och väntar oftast på ett svar. Vi borde göra detsamma. Jag tror det kallas hyfs.

 

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

PS. Taxen lämnade jag tillbaka. Jag blev tyvärr tvingad. Vi hade det bra jag och taxman, en kort stund. Jag känner att jag saknar honom lite nu …

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer