Mr Grey och torkade inälvor …

hunden Koi har lagt beslag på mattes jeans
Jag har ett problem. Ett hundproblem. Vilket i sig är lite pinsamt med tanke på att jag är den eminenta hundpsykologen. Men fan, nu är det så. Och ni får tyvärr dras med det. Koi, min hund, eller vadå min, han är hans, vi råkar bara bo ihop. Hur som helst … Även solen och så vidare …

Han har en gnutta labrador i sig, bara en gnutta. Det räcker. Se upp! Han vill äta allt som är stilla tillräckligt länge. Hans liv är ett godissök. Det har inte bekymrat oss tidigare. Men på senare tid (säg sedan en kompis hund var här och visade honom hur man gör … Vi behöver inte nämna några namn PIRI!!) så har han börjat tömma mina fickor. Och mina fickor innehåller, olyckligtvis nog alltför ofta, torkade inälvor.

Okej, jag vet, inget att stoltsera med i en kontaktannons. Men så är fallet. En arbetsskada kan vi kalla det. Koi är nöjd, mina jeans … Not so nöjda. Och därmed inte heller jag. För jag gillar mina kläder. Inte så där fåfängt som folk i högklackat gör, utan bara som folk i allmänhet gör som inte trivs med att gå nakna.

Ah, ett textilförsvårat godissök

Ibland lirkar han ut kvarvarande godisar. Ibland måste han tyvärr göra små ingrepp. Vi kan kalla dem hål, för de är för fan hål. Och här börjar jag bli irriterad. Man kan tycka att det är väl bara att hänga upp kläderna. Var så god att lära känna mig. Hänga upp, organisera, plocka undan … Det är liksom någon annans melodi. Typ min administrations melodi. Jag är spontan, impulsiv och energisk. Sånt folk viker inte färgkoordinerat sina kläder på hög i klädskåp. Vi kastar febrilt av oss paltorna på väg in in nästa göromål. Och där har vi ögonblickligen ett textilförsvårat godissök enligt labradorkorsningen. Så hans framfart har gjort mig mer klädorganiserad. Han har lyckats med något ingen annan gjort. Ge honom Jerringpriset för fanken, jag kommer klappa i händerna, jag kommer verkligen det!

Inga piskor

Ibland är det inte läge att ”träna”. Och verkligen inte gorma, det kan jag göra tills mina stämband liknar en nunnas ¤#/!&. Hans magtrakt har ändå inga öron. Så anpassa mig och skärpa till mig är en lösning. Och jag tar den. För jag orkar faktiskt inte göra en grej av det. Det är okej att göra så, skita i den långa, tråkiga träningsbaserade lösningen och i stället hänga upp ett par jeans på en krok. Så från och med i morgon kommer mina sovrumsväggar vara överfyllda av krokar a lá Mr Greys lekrum. Men inga piskor kommer pryda mina väggar, bara quick fixes på ett helt vanligt labradorrelaterat hundproblem.

carro_skruvdragare

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail