”Det är bara en hund …”

Närbild på söt ljusbrun hund
Någon drog i väg mig på ”fest” i helgen. Inga hundar var bjudna, så typ astråkig fest redan där. Jag och en vän (hundvän) blir sittandes i ett hörn. Jag gillar hörn, speciellt sådana man kan sitta i. Jag är lite vakthund på så vis, vill ha tre sidor täckta, en att hålla koll på. Och det behövdes denna kväll.

Min vän har en äldre tik därhemma, asså vi skissar verkligen på gravstenen här. Och hon tog tillfället att prata av sig om just det. För vad gör man inte för att liva upp en redan astråkig fest. Och ju fler gånger man berör ämnet innan det där fruktansvärda beslutet måste fattas, desto mer förberedd kanske man är. Vad vet vi. Vi var bara två hundnördar strandade på en fest. Så stämningen blev lite tung i just vårt hörn, men det sket vi i, för sånt är livet. Men livet var inget en förbisläntrande snubbe värdesatte när han lyssnade på vår konversation för att sedan häva ur sig:

– Men släpp det, det är bara en hund!

Från blå till vampyrröd

Bums började det klia i mina handflator, lite som det gör på Wolverine i X-Men, ni vet. Ögonvitor blottades, nackhår reste sig samtidigt som det ryckte spasmiskt i mungipan på mig. Mowgli tände till! Jag slängde en blick på min kompis som precis tänkt ta en slurk av sin drink, men hon läppjade inte glaset längre utan hade huggit sig fast i det medan hennes tidigare blå ögon skiftar till vampyrröda. Hade vi haft en gjutjärnspanna i närheten hade den eventuellt orsakat någons skallskador, och det i sin tur hade kunnat ställa något tillrätta. Men vi hade inget järn med 4 % kolhalt i till hands, så snubben är lika korkad i dag som han var då.

Glassplitter i käftarna

”Det är bara en hund”. Var börjar vi? Är det ens värt att dividera med nazister, pedofiler, djurplågare och – typ – den här snubben. Nej, tänkte jag, lutade mig tillbaka i mitt hörn, svalde lite fradga och petade tillbaka ett par blottade sylvassa klingor i näven. Nej, tänkte inte min vän. Ämnet var ju lite mer plågsamt för just henne. Som den vakthund jag är ställde jag mig emellan. Morrade åt snubben, han trodde nog jag log. Tog sedan vännen varsamt i nackskinnet i ett försök att bära i väg henne till vår lya, hörnet. Vilket var sjukt svårt att genomföra, vi snackar ilsken vampyr med glassplitter i käftarna. Men jag lyckades.

Du sket på altaret

Senare samma kväll hamnar jag bredvid snubben med dödslängtan. Mopsögt frågar han om han sagt något olämpligt.

Du svor inte bara i kyrkan mannen, du sket på altaret och graffiti-taggade Jesus i facet, var mitt svar.

Är du religiös? blev hans följdfråga. Ja, hundlivet är kanske lite av en religion. Jag vet inte … Men jag vet att ingen canis-familiaris-anhängare skulle någonsin säga ”Det är bara en hund” – och enbart canis-familiaris-anhängare förstår det vedervärdiga i ett så makabert utlåtande.

”Det är bara en hund”, och du är bara en oupplyst människa som ännu inte blivit kysst av ett hundhjärta. Jag önskar dig det. För få saker mjukar effektivare upp en frusen blodpump. Så det så! ”Det är bara en hund” – fnys!!! (Himlande ögon och klåda i handflatorna).

Peace out!

/Carro, Koi & Krutor

P.S. Tack för att jag fick komma på festen förresten, det var ju kul …

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail