"När jag såg Irma på Hundstallet hände något starkt"

Morgonpassets programledare Martina Thun är uppvuxen med jakthundar och hade tänkt sig något mer ”rejält” vid sin sida. Men så mötte hon lilla vanvårdade Irmas nötbruna ögon på Hundstallet. Och det var ingen tvekan: det var Irma hon skulle ha!

Var och varannan som passerar soffan där vi sitter stannar till när de får syn på Irma, det vitfluffiga lilla charmtrollet som ligger där och spanar och trots uppmärksamheten ser i det närmaste oberörd ut. ”Åh, vad söt, får man hälsa?” ”Vilken otroligt gullig hund!”

Det är så här det är, varje dag. Hon drar blickarna till sig var hon än befinner sig och så har det alltid varit, berättar Martina.

– Hur många promenader har det inte blivit genom åren, Irma är ju tio år nu, och jag har haft henne sedan hon var knappt ett år. Nästan varje promenad händer det att någon kommenterar hur söt hon är.

Annat var det då, för drygt nio år sedan, när Martina fick se Irma första gången. Det var på Hundstallet, dit Irma hade kommit tillsammans med flera andra hundar efter att ha vanvårdats hos en person som hade för många djur och inte förmådde ta hand om dem.

Hon var liten, mager och undernärd, och personalen på Hundstallet hade rakat av henne det mesta av pälsen eftersom hon varit så tovig och smutsig. Rädd och ynklig var hon också.

– Men när de bar in henne till rummet där vi satt hoppade hon direkt upp i mitt knä, och personalen blev jätte­förvånad. ”Så har hon aldrig gjort förut!” sa de.

Martina tittade rätt in i ett par mörka, forskande hundögon. Något starkt hände där och då.

Men nej, det var nog knappast en sådan hund de hade tänkt sig, tyckte Martinas sambo Karl när de åkte därifrån. Något lite mer rejält ville de väl ha? Men i Martina hade något slagit rot, hon kände instinktivt att det var just Irma hon ville ha, ingen annan. På kvällen hemma bröt hon ihop, grät och sa att hon ”bara måste ha den där hunden”.

Och så fick det bli. Karl fick ge med sig, Irma flyttade hem till dem. Pälsen växte ut och snart föll förstås också Karl för den här lilla varelsen, som trots att hon var så liten tog större och större plats i deras liv och tillvaro. Den fina hundbädden de köpt till henne blev mest stående, från dag ett har hon sovit i mattes och husses stora säng i stället. Mycket skönare!

– Jag tror inte att Irma har sovit ensam en enda natt, säger Martina och ler.

Men första året satt ändå Irmas rädsla i, hon kunde gömma sig under soffan och var lite misstänksam både mot nya människor och andra hundar. Men undan för undan släppte det och ganska snart kunde Martina lita på henne till hundra procent. I dag kan hon ha Irma lös överallt, om hon vill, men i stan tar de ändå koppel av hänsyn till andra. 

– Men egentligen är det inga problem, Irma vill vara där jag är, hon sticker inte. Om Karl har henne lös händer det att hon försöker springa hem, säger Martina och skrattar.

Kärleken till hundar förenar, och någonstans under allt hundprat som uppstår med andra hundälskare fick Martina idén att göra en talkshow om livet med hund.

– Jag tänkte mig ett program där man bjuder in kända gäster med hund och bara snackar opretentiöst om livet med hund. Till min förvåning nappade de direkt på SVT. ”Gör det, kör i gång bara!” sa de.

Det blev en serie program som man fortfarande kan se på SVT Play, med gäster som Göran Greider, Bianca Ingrosso, Josefin Craaford, Tobbe ”Trollkarl” Blom och Martinas radiokollega Hanna Hellquist. Avspända samtal om hundar och livet, det fanns inga ambitioner att komma med pekpinnar eller en massa fakta. Ändå hände det att Martina kunde få en del ilskna mejl eller samtal efteråt.

Blandrasen Irma kom till Hundstallet från en ägare som hade vanvårdat sina djur. Hon var tovig, smutsig och undernärd. Men Martina kunde inte motstå hennes bedjande blick. Inte vi heller.
Blandrasen Irma kom till Hundstallet från en ägare som hade vanvårdat sina djur. Hon var tovig, smutsig och undernärd. Men Martina kunde inte motstå hennes bedjande blick. Inte vi heller.

– Jag vet ju från radio att pratar man om feminism och rasism så smäller det till, och det är alltid samma klientel som hör av sig. Till min förvåning var det lite samma sak med hundprogrammet. Folk har starka åsikter, om raser och om hur folk är med sina hundar. Det kan vara väldigt ilskna mejl som de undertecknar med ”en hundälskare”, och då tänker man lite att ”Hmm, är du verkligen en hundälskare?”

Hela artikeln blev publicerad i Härliga Hund nr 4 2016.

Du prenumererar väl på Härliga Hund? Annars är det snabbt gjort med ett klick här!

diy1
Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer