Förstorat eller för stort hjärta …

Oro. Gnagande, förgörande oro. Det värsta med att ha hund måste ändå vara när de är sjuka, när något är fel. Ibland vet man inte vad som är fel, bara att något inte är rätt. I dag är en sådan dag för mig. Min Koi, denna stora vänliga själ är inte i form. Under en period har han flämtat mer än normalt, orken har sinat och energin finns inte som förr. Något är fel. Men vad?!

Det kan finnas många orsaker. Dock väcks en gammal farhåga ur sitt ide. Det är nämligen så, att för ett tag sedan var vi och röntgade höfter, armbågar och rygg inför antagningen till räddningshundutbildning. Koi var i toppform. Bättre plåtar har nog aldrig skådats … Jag må vara lite partisk, men han är ett skelettalt mästerverk, min kille.

Snygga Koi, ett skelettalt mästerverk.
Snygga Koi, ett skelettalt mästerverk.

Men tyvärr fann veterinären ett så kallat ”bifynd”. Plåtarna visade hur luftstrupen låg i en vinkel som indikerade stort hjärta. När orden lämnat veterinärens mun svepte en isande kyla över mig, klockans tickande tystnade, livet ställdes i pausläge. Det enda jag hörde var hur mitt eget hjärta slog hårdare och hårdare, snabbare och snabbare.

Fan heller! ville jag skrika till svars. Inte min hund. Det här händer inte oss. Innan tankarna hann spinna i väg både för långt och för snabbt med oproportionerliga känslor hack i häl lades en lugnande hand på min axel. Veterinärens varsamma röst förtydligade förstorat eller för stort, det är följdfrågan.

Och vad är skillnaden, vad då förstorat eller för stort?! Hans ord kändes både provocerande och lugnande. Efter vidare förklaring hajade jag läget. Antingen har Koi ett förstorat hjärta, ett hjärta som kommer fortsätta växa tills det inte orkar med. Det ödet vägrar jag! Jag tror veterinären såg det på mig, för han fortsatte snabbt med ”Ja, chansen finns ju att din gosse bara har ett stort hjärta”. JAPP! Det stämmer verkligen på denna hund. För större hjärta i den överförda bemärkelsen är svårfunnet.

koi tittar upp

Jag nöjde mig med den sista förklaringen på bifyndet. För den lugnande mig. Det andra alternativet var för tungt för mig att ta med mig därifrån. Så jag lämnade det. På röntgenbordet. Men nu står jag här, en tid senare och min vackra hund mår inte bra. Hans symptom … Bla bla bla … Iiiiiiiiiii… tinnitusljud i hela universum är vad tanken ger mig. Det där ödet jag slängde i organkomposthinken på sjukan, det tänker jag banne mig inte plocka upp. Det är inget att lägga energi på förrän katastrofen är ett faktum. Det kan finnas andra orsaker som förklarar symptomen. Orsaker som är botliga. Veterinären sa att det enda sättet att veta är att göra om undersökningen efter en tid, jämföra och se om hjärtat växt.  Denna dag är nu kommen …

Håll tummarna för oss. Jag vill kräkas.

Peace out!
/Carro, Koi och Krutor

UPPDATERING om läget:

Koi hade inget förstorat hjärta, PUH, men …

Koi kollar sitt ultraljud.

Däremot upptäcktes en ryggåkomma, L7S1. Han ska få antiinflammatorisk medicin i ett par månader och sedan skiktröntgen och eventuell operation. Lång rehab. Så helt tiptop är det inte, men det var skönt stryka förstorat hjärta från listan, och att det han har går att bota.

Här hittar du Carros tidigare blogginlägg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer