Hundens okända flockliv

Hundens okända  flockliv
Att hunden är ett flockdjur vet alla. Men vad innebär det? Att den måste kuvas av en ledare – eller att den alltid mår bäst tillsammans med andra hundar? Ingetdera, förklarar etologen Ingrid Tapper. Hundens flockliv är unikt och kan varken jämföras med människors eller vargars. Det finns få ord som så har missförståtts av oss hundmänni­skor som ordet flock.

Medan vissa tolkar det som att man visar vem som är flockledare genom att kuva sin hund till lydnad, tror andra att flockinstinkten gör att hundar alltid måste få leka med alla andra hundar.

Båda synsätten krockar med verkligheten. Teorin om den ständigt kontrollerande flockledaren faller eftersom det inte är ändamålsenligt att hela tiden hålla reda på vad andra individer i en grupp gör. Det kostar extra energi och konflikter undviks alltid i det längsta mellan djur.

Att hundar har behov av att leka med alla de möter är också felaktigt. Vuxna hundar är, till skillnad från de flesta människor, egentligen inte särskilt sociala. Vår egen förmåga att samverka med andra människor gör att vi har lätt att bilda nya flockar i olika sammanhang, som en skolklass eller på en arbetsplats. Därför tror vi att hundarna är likadana och förväntar oss att de ska trivas med att umgås med andra hundar, som på hunddagis eller i hundrastgårdar. I själva verket blir många hundar i stället direkt stressade av påtvingat umgänge.

Olika djurslag lever på olika vis och hunddjur lever ofta i en fast flock, en familj.

I en familj är alla nära släkt med varandra. Pappa, mamma och barn, helt enkelt. Så lever hundens vilda släkting, vargen. Alfadjuren, det vill säga mamma och pappa, lever tillsammans hela livet. Dör en av dem splittras familjen och den kvarvarande partnern får en mycket tuff sista tid. De vuxna ungarna har två val: att stanna kvar i flocken eller att flytta hem­ifrån för att bilda en egen familj.

Hemmahundar har kanske en liknande bild av hur familjen ska vara. Men – och det verkar vara unikt för hundar – de samarbetar och samverkar gärna med oss människor. Den inre bilden av hur en flock borde vara krockar då med verkligheten. Vi människor tvingar ju hundarna till olika aktiviteter. Vi tar med hunden till platser där det finns många andra hundar eller tar emot gäster med hund i vårt hem. Och de flesta hundar finner sig snällt i detta, fördelarna med att leva med sina människor är tydligen större än vikten av att upprätthålla flockstrukturer.

I flera delar av världen lever förvildade hundar. De mest kända är väl Australiens dingoer, som levt vilda i över 3 000 år utan inblandning av människor. Hundar förvildas också i modern tid. Dessa så kallade ferala hundar finns på flera platser, bland annat i Rumänien och Ryssland, och ger oss en del insikter i hur hundars gruppliv kan vara.

Mest studerade är hundarna i Moskva. Moskvaborna är stolta över dessa vilda stadsbor och på Youtube kan man se hundarna åka tunnelbana och promenera runt på gatorna, obekymrade om och oberoende av sina tvåbenta grannar. Moskvas förvildade hundar har levt själva i flera generationer. De omnämns under senare delen av 1800-talet av en rysk journalist, men forskare tror att de funnits i staden betydligt längre än så. De är ganska lika till utseendet, medelstora med tjock päls, lång svans och upprättstående öron. Färgen är alltifrån mörkt grå till ljust gul.

En rysk forskare vid namn Andrej Pojarkov har studerat Moskvas gatuhundar under lång tid och har beskrivit dem så här:

– Vargar stannar inom sin egen flock, och även om de ibland delar jaktrevir med en annan familj umgås de aldrig. En flock hundar kan däremot samarbeta med andra flockar och deras ledare gå dit och hälsa på dem ibland. Dessa ”ledare ” är inte de starkaste eller mest dominanta hundarna, utan de intelligentaste. De andra hundarna i flocken är beroende av klokskap för sin överlevnad och erkänner alltså den smartaste som sin ledare.

Moskvas gatuhundar håller alltså på att utvecklas till att leva som vilda djur. Pojarkov tror inte att det går att få trenden att vända, det är nästan omöjligt att få de här hundarna att trivas i en inomhusmiljö.

Ett rakt motsatt fenomen har visats av en annan rysk forskare: Dmitrij Beljajev, som studerade rävar under mitten av 1900-talet. Han valde ut de rävar som var minst rädda för människor och startade en medveten uppfödning. Redan efter 10-15 år visade rävarna tillgivenhet till människor. De förändrades även på flera andra sätt. De skällde, viftade på svansarna, fick hängande öron och vita fläckar i pälsen, något som vilda rävar aldrig har.

Hundarna i Moskva följer tydligen den motsatta vägen och det intressanta är att de ”väljer” olika levnadssätt. De anpassar sig efter de olika levnadsvillkor en stad erbjuder och är på så vis långt mer anpassningsbara än vargar.

flockliv2

Andrej Pojarkov har delat in Moskvas gatuhundar i fyra grupper: 

Väktarna 

De är orädda för människor och har revir vid sjukhus, stormarknader eller andra inhägnade områden.

De verkar betrakta de människor som finns där, och som ger dem mat, som sina ägare och de vaktar dem och området mot inkräktare genom att skälla och jaga bort främlingar.

Tiggarna 

Hundar som tycker om människor i allmänhet utan att ha djupa band med någon. De är tiggare och utmärkta psykologer. De ser direkt om en människa är benägen att ge dem något, inte bara genom att lukta sig till mat utan också genom att avläsa människors utseende och kroppsspråk. Hunden går fram och viftar på svansen, vänligt leende, och får snart något gott. Dessa hundar lever i ganska små flockar med ledare. De lär av varandra genom att noga iaktta vad de andra gör och vad som lönar sig.

Renhållarna

Dessa hundar är något socialiserade med människor, men interagerar i huvudsak med andra hundar. De söker föda i papperskorgar och på soptippar eller på gatan. Under Sovjettiden fanns det inte mycket för dem att äta, så deras antal sjönk. Nu är tiderna bättre i Moskva och renhållarna blir fler igen. De bor ofta ensamma på en favoritplats och åker ibland tunnelbana från station till station. De kan vakta ”sin” station mot andra hundar.

Vildhundarna 

De lever i städerna men har ingen kontakt med människor, som de betraktar som farliga. De har stora revir och de är jägare. De fångar möss och råttor och ibland katter. De lever i industriområden eller trädbevuxna parker. De jagar i skymningen eller under natten.

Det vi människor kan lära oss av detta är att inte tvärsäkert tala om hur en hund ska leva utifrån våra föreställningar om hur en flock fungerar.

Vi får nöja oss med att lära vår hund att leva på bästa sätt med just oss, vare sig vi vill umgås med andra hundägare eller inte.

Sugen på att läsa mer? Här kan du köpa lösnummer av Härliga Hund.

 

 

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail