”Aldrig mer jycke”

hund på vallmoäng
Det är det värsta som finns för en hundägare, men nästan alla går igenom det. Hur går man vidare om hunden blir sjuk och i värsta fall dör? Vi har inga svar, annat än att man absolut behöver ha en hund i sitt liv. För att må bra.

Alla som genom livet haft hund har sannolikt genomlidit den sorg, hjärtekross och smärta det innebär att behöva avliva en hund. Till exempel jag, som fick låta min fina Zowie somna in i höstas. Det kan du läsa om här: ”Det sorgliga slutet”.

Labradoren Zowie

Även vår Goa-bloggare Angela Sköldenheim vet hur det där känns, eftersom hon och maken fick släppa i väg sin älskling Tyke till de sälla jaktmarkerna kort därefter. Båda våra hundar hade cancertumörer som inte gick att leva med. Läs om Angelas farväl till Tyke här.

Labradoren Tyke

I dag skriver valphussen Johan HiltonDN ett fint blogginlägg om hur ens inställning till hela livet faktiskt kan ändras när man har en hund att ansvara för. Om hur han satt orolig i väntrummet hos veterinären och funderade över om det egentligen är en så himla dum idé, det här med VAH (vård av hund) som diskuterats en del. Även hos oss, << kolla här >> Och här med.

När Hilton åker hem från kliniken, med faran över-flagg för valpen, säger taxichauffören: ”‘Aldrig mer jycke’, sa jag efter förra …” men för som så många andra av oss går det inte att leva utan den där jycken och samtalet fortsätter. Läs hela blogginlägget på DN.

Hur tycker du att man bäst går vidare om du har behövt ta det där sorgliga beslutet att avliva din hund? Hur resonerar du? Hur var det för dig? Kommentera gärna här nedan!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail