Det sorgliga slutet

Det sorgliga slutet

Den här gången är det inte Zowie som bloggar, utan Zowies matte. Zowie kommer inte att blogga mer för hon springer numera i de sälla jaktmarkerna. Eller vid en härlig strand någonstans, tillsammans med de andra hundar jag genom livet har tvingats säga ett sista hej då till. Få saker känns tyngre, sorgligare eller mer orättvist än när en ung hund blir sjuk och får somna in, men så var det.

Ni som har följt Zowies blogg vet att hon var hos veterinären flera gånger på kort tid, utan att vården egentligen lyckades hitta det som verkligen var fel. De misstänkte en ledbandsskada och hon visade sig ha anaplasma (hundborrelia), men trots både antiinflammatorisk medicin och antibiotika hade Zowie fortfarande ont. Och sista veckan av hennes liv kunde hon inte heller hålla tätt och hade stora svårigheter att resa sig och att alls gå.

Till sist, och efter många om och men, hamnade vi hos Universitetsdjursjukhuset (UDS) i Uppsala, där vi fick ett fantastiskt fint mottagande. Tyvärr fick veterinärerna där, efter en magnetkameraundersökning, berätta för oss att Zowie hade en gigantisk tumör på ryggraden som växte snabbt och redan hade gjort stor skada. En ryggkota var nästan uppäten av cancern, och ytterligare en var svårt angripen. Prognosen var dålig. Ett värdigt hundliv kunde inte längre levas.

Våra hjärtan krossades. Vår bästa vän, världens bästa djur, den finaste hunden i hela världen – skulle inte vara med oss längre.

På kvällen, redan dagen efter att vi hade checkat in Zowie på UDS, åkte vi dit med våra blödande hjärtan. Hon låg på en fäll på golvet och vi, hennes människor, satt runt omkring henne medan veterinären gav henne de smärtstillande medel och sömnmedel som gav henne smärtlindring och vila för evigt. Vi grät och klappade och pussade och kramade och satt länge kvar, fast Zowie hade sprungit vidare till en bättre tillvaro, utan ont och sjukdomar. Det är vad vi tröstar oss med.

Vi vet att hon gjorde stort avtryck i många människors liv med sin underbara närvaro, sin känsla för vem som behövde en buff, eller en slickpuss och vem man bara skulle ligga tyst bredvid. Hon var den där hunden som mina barn kommer att bära med sig som den bästa barndomsvännen. Hon var den där hunden som jag alltid kommer tycka var den bästa hund jag någonsin känt. Sådant vet man bara.

Så just nu vilar vi i sorgen och försöker gå vidare, hundlösa, och det är med avund i själ och hjärta vi ser er med alla fina hundar. Krama dem hårt!

/Hundredaktören som numera inte har en hund

Sov gott.
Sov gott.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail